Handhavande och hänförande utsikter.

Gladröntgen

Nu var det toklänge sedan jag uppdaterade denna oerhört viktiga blogg. Kan bero på att jag har en fungerande hand. Mellanlslag samt vissa bokstäver leder till tangentsmärta. Men nu har jag äntligen fått tid hos tant doktorn. De har i sanning haft semester på vårdcentralen. Snurrigt värre på telefonsvararna där nere. "Hej och välkommen...jag är...borta nu ett tag....såatteeeh...jag hänvisar till....ehh sköterskorna och så..." Eller, "Hej och välkommen...min nästa telefontid är den trettonde juni...." Spännande när man får det beskedet den...femtonde juli. Nåväl, nu ska de få fotografera min halvdöda hand. Något är rekorderligt vajs. Man ska inte kasta sig ur traktorer i rörelse...det ska man inte. Har varit salongsberusad i en månad...men nu är jag åtminstone nykter. Och nej, det beror inte på alkoholintag. Tänkte på Kalle Anka och de där teckningarna när han fått en smäll i ankskallen. Det dansar klockor och fåglar runt Kalle då. Jag kan svära på att jag haft ett gäng gråsparvar samt eventuellt även ett par kråkor i omloppsbana runt min skalle. Jag har sett dem, det har jag. Men man röntgade min hjärna och påstod att inget var brutet åtminstone. Mitt onödigt intressanta hematom på höften, i storleksordningen vattenmelon, har snart försvunnit. Det är jag tacksam för. Nog för att det är snyggt med breda höfter, men helst åt båda hållen. Ortopeden på akuten tog sig en titt på utväxten, meddelade att något liknande hade hon aldrig sett och att hon måste gå iväg och fundera ett tag. Visst, tänkte jag, gör det du, jag ska ändå ingenstans på en stund. Sen törnade jag emot vänstersaker ett tag. Jaja, så kan det gå.

I skrivande stund skiner solen in i mitt numer fina uterum. Saker har tömts. Annat har kommit till. Här kan man njuta sitt kaffe till syrsornas sång och fågelkvitter. Just nu ackompanjerat av ett gäng traktorer ute på åkern. De paketerar sådant som växt därute.Vad vet jag inte, men det var grönt. Här i området passerar ofta diverse jordbruksfordon. De har alla helfestliga aggregat baktill, på sidorna samt emellanåt även framtill. Jag begriper inte mycket av det jag ser, men förstår att det är rysligt användbara grejer. De jag ser just nu har gigantiska toarullar på sidorna. Toarullarna fångar in fyrkantiga balar, som en annan traktor med andra spännande tillbehör bajsade ut för några timmar sedan. Toapappret gör jättefina paket av fyrkanterna vilka nu ligger i toppenfina rader här utanför. Jag är hänförd.

Helikopterförarutbildning?

Ida hade ett spännande möte häromdagen. Det skulle visa sig bli de mest förvirrade och i sanning innehållslösa tre minuter hon någonsin upplevt i sitt lilla liv. Hon berättar intensivt och animerat för modern som till slut kollapsar av skratt.

Barn: "Mamma, jag måste berätta! Du vet de där grannarna längst nere på hörnet hos pappa?"
Mor: "Finnarna?"
Barn: "Ja, de som går ut med katten i koppel, hehe. Jag har aldrig pratat med dem någonsin du vet. Plötsligt ringer det på dörren och så står han där och verkar vilja något. Och det är nu det blir obehagligt. Jag menar det! Obehagligt mamma! Han börjar säga något!"
Mor: "Öh, jaha?"
Barnet: "Och grejen är att det går inte att förstå ett ord! Eller nej, det går inte att förstå...ett ljud! Jag begrep verkligen ingenting! Och då menar jag ingenting!"
Mor: "Pratade han finska??"
Barn: Nej! Eller, det vet jag inte! Det gick inte att urskilja! Han rörde på munnen och det kom ljud!Jag bara tittade på honom och han fortsatte säga saker....ellet låta saker! Jag har aldrig varit med om en kommunikation med så mycket frågetecken mamma! Det var hemskt!
Mor: "Men kunde du inte på något vis förstå vad han hade för ärende?"
Barn: Nej! Han kan ha använt ordet lägenheter en gång, men jag tordes inte gissa på det för han kan lika gäna ha sagt helikopterförarutbildning. Det gick inte att förstå ett enda ljud mamma!"
Mor: "Hahahahaha."
Barn: "Jag försökte säga att jag inte förstod men att jag skulle hälsa pappa att han varit där. Det sa jag nog fem gånger. Men han verkade inte förstå vad jag sade heller! Sen sa han...eller nej han viftade med händerna på ett sätt som visade att han menade att, jaja lika bra att ge upp, typ. Så jag skakade lite på huvudet och stängde försiktigt dörren. Det var hemskt mamma!"
Mor: "Hahahahahahahaaaaaaaaa. Kom han tillbaka senare?"
Barn: "Nej! Jag ska aldrig mer öppna dörren!!"

Härligt att ha så fin kommunikation med sina grannar tycker jag. Dessa två lär aldrig uppleva någon form av osämja i alla fall. Det är liksom omöjligt....

Hej Ingvar, jo jag undrar...

Är i färd med att köpa mig en säng. I den skall jag somna när jag är trött om kvällarna. Men detta med att köpa säng är inte gjort i en grisblink. Mycket man ska tänka på. Förvisso kan man tacka den begränsade budgeten för den uppenbara inskränkningen av valmöjligheter. Men ändå. Ska jag ha en mjuk? Eller en medium? Eller en hård? Är jag lång eller kort eller bred eller tung eller ful eller trist eller snygg eller gammal? Tror jag ska ha en lagomhård mellanmjuk, eller något däremellan. Dessutom beror ju tydligen beslutet på huruvida jag sover på sidan, på rygg, i framstupa sidoläge, i fosterställning, på mage, med armarna över huvudet eller under knäna. Tror jag sover på alla vis egentligen. Beroende på vad jag har för typ av säng. Komplicerad skit detta. Tydligen har avgörandet också med min inre termostat att göra. Är jag varm, eller kall om nätterna? Eeh...det beror på om det är varmt eller kallt i rummet. Jag är nog rätt lagomvarm, förutom när jag fryser. Uff...undrar om man får sova över på Ikea och liksom testköra lite mer seriöst. Kan ju alltid ringa Ingvar och höra efter. Nåja, det blir säkert görväl detta. Jag ska ha en skitbra enåförtisäng och det ska bli dretkul.

Grabben tycks ha valt rätt



Lokalstekt

Våren från helvetet...på alla plan...har övergått i übersommar. Om detta vittnar min rygg. Den pratar till mig med högröd röst. "Kan du vara så snäll och skaffa någon form av solskyddsfaktorkräm din imbecille galning??" gapar den. "Åja", replikerar jag trotsigt. "Det var ett himlans gnäll allefall." "Du minns väl åttiotalet min kära baksida?" "Då hade solskyddsfaktor ännu inte etablerat sig i var mans vokabulär." "Nej minsann, då var det Hawaian Tropic Oil över hela den skummjölksfärgade kroppen och ut på sjön en hel dag i frisk bris." "Det var smärta det min vän, så sluta gnäll. Detta är en västanfläkt i jämförelse." Ibland får man påminna kroppsdelar om hur det förhåller sig med saker och ting..

Hälsningar från en lokalstekt kvinna i sina bästa år.

Ohyggligt

Nu hoppar laxen. Nu blommar häggen. Nu lyfter taxen sitt ben mot väggen. Det har blivit vår till slut. Jag har totalfrusit mig igenom en rätt värdelös aprilmånad. Hoppas på en varmare maj på alla sätt och vis. Det finns numer ett macroobjektiv i hemmet. Med det kan man fånga yttepyttesaker i ens omgivning. Jag hoppas på att fånga bakterier som ingen tidigare upptäckt. Dra orimligt viktiga slutsatser av fynden. Komma en olöst gåta på spåren. Rädda mänskligheten från sjukdom och död. Nobelpris. Eller vänta. Vad hette det nu? Äsch...mikroskop var det ja. Det har jag inget. Då får jag väl nöja mig med att plåta andra små saker. Ida till exempel. Hon är hyggligt liten. Eller en myra. Den är ohyggligt liten.

Ohyggligt liten

Elephant Trunk

Idag gjorde vi ett uppehåll i penséeplanteringen. Det är förvisso bara i runda slängar tretusen plantor som skall ner i jord, men det var ett trevligt avbrott. Vi åkte på maskinmässa. Av alla tänkbara mässor är detta en mässa jag aldrig trodde jag skulle bevista. Norra fältets semileriga gräsmatta var sprängfylld av maskiner i varierande storlek. Skinande blanka, röda och gula, oerhört användbara maskiner. Bland dessa maskiner vandrade män i varierande storlek och verkade begripa saker. Fast vi var några tappra kvinnor också. Tjifen och kollegan var med. De är kvinnor och begriper sådana där maskinrelaterade saker. Jag är en gröngöling i sammanhanget. Mässan erbjöd bland annat en massa skojiga gräsklippare, grävare, fraktagrejerbilar, vattenkannskärror, trimmers, häcksaxar, kaffe och hamburgare. Men kronan på verket enligt undertecknad var en Elephant Trunk. Den kan man ha när man klipper häck. Att klippa häck är en smula ansträngande. Efter fem minuter är jag andfådd. Efter tio minuter är jag skakis. Efter en kvart är jag tårögd. Efter en timme är jag allt det där på samma gång. Jag är en intressant syn på frukostrasten efter första passet. Armarna är då i stort sett obrukbara och beter sig på ett synnerligen ryckigt vis. Jag får föra munnen till kaffekoppen. Inte tvärtom. Sörpla i mig en skvätt i bordshöjd liksom. MEN...det finns ett ljus i häcktunneln! En Elephant Trunk! En sagolik mojäng att hänga på sig som fördelar bördan på ett himmelskt litet vis. Jag fick äran att kränga på mig denna mackapär på mässan och ville inte ta den av mig. Kärlek. Tjifen fick ett bra erbjudande så den fick följa med oss ända hem till kyrkogården. Lycka. Ska vårda den ömt.

 Jag och Elephant Trunk

Kärlek 

Fräsigt

Denna dag har vi använt både kamera och stativ. Lador och brunnar och motorcyklar har stått modeller. Därefter har vi lattjat runt i HDR-programmet Photomatix som två barnungar i en godisaffär. Vi begriper inte så värst mycket. Vi tycker mest det blir fräsigt. Så nu ska jag ladda upp lite skumma bilder. Det tar ohemult lång tid att ladda dessa bilder. Så när ni läser detta kanhända att det redan är imorgon eller nästa vecka nu. Fast nyss ett strax i väntan på sedan. Och efter att jag skrev det sista kom jag på hur jag gör om dem till JPEG i ovannämnda program. Så nästa vecka är inte förrän sedan. Nu blev det nu.

Fräsig lada

Fräsigt skjul

Fräsiga takpannor

Fräsig motorcykel

Örk

Man pratar värmländska när man umgås med goa värmlänningar på jobbet. Precis som sig bör. Håkan är från Stockholm han. Del av en konversation lät idag så här:

Värmländskan: "Ja, öm en örker. Och det är ju bra öm en örker."
08:an "Orkar heter det."
Värmländskan: "Sorry, jag har jobbat."
08:an "Det har jag med, men inte låter jag på det där viset för det."

Det är kul när det är skoj!

Wermland

Nätschönöll Jeågräffik

Idag har en massa proffsfotografer vandrat runt i Karlstad och tagit odödliga bilder på viktiga ting vilka kommer att visas i Nätschönöll Jeågräffik i ett kommande nummer. Själv har jag specialiserat mig som krypande sopfotograf. Andra är mer fokuserade på korv. Åter andra på former och linjer och folk och sånt. I framtiden skall jag införskaffa ett makroobjektiv samt byxor med inbyggda knäskydd, vilka behövs då sopor ofta befinner sig i marknivå. Kevlar föreslog mitt hjärtas prins. Antar att han räknar med att jag blir beskjuten när jag ska fota extrema närbilder på krokusar och skräp. Han kan förvisso ha rätt. Känsliga grejer det där. Nu tänkte jag kanske inte fota krokusar och skräp på Hells Angels ägor. Så jag nöjer mig med knäskydd från Jula ... eller ... jag menar från en affär där man säljer speciella proffsfotografknäskydd givetvis. Här kommer några exempel från dagens proffsfotografering.

Lampa med streck i bakgrunden

Jag gillar sopfoton

Håkan och Gustaf

Jag och min jacka för två

Sa jag sopor?

Ränder och rutor

Gött!

Inte för att detta är någon matblogg. Mest en tjatblogg. Men nu ska jag dela med mig av en galet god maträtt som svärmor gör. Hon lagar god mat minsann.

Galet god kycklingfilé / 6 pers.

1 kg kycklingfilé

Tina filéerna och lägg på bakplåtspapper i en form eller långpanna. Ställ in i ugn på 175 grader i 30 min. Inget matfett eller kryddor. Låt kycklingen svalna och skär i skivor.

Sås:

50 gr äkta smör
1 1/2 msk Dijonsenap
3 msk kinesisk soja
1 1/2 msk krossad grönpeppar
1 burk Créme Bonjour - Tomat och medelhavsörter
3 1/2 dl grädde

Blanda allt till såsen i en kastrull och låt sjuda en stund.

Lägg de skivade filéerna med soltorkade tomater emellan i en form. Slå såsen över.
Låt dra till nästa dag!

Värm i ugn och njut!

Särkproblem och annat...

Ja, så är då två av tre påskspel avklarade. Jesus och de två lärjungarna gjorde vad de skulle även denna gång. Så även alla andra inblandade. Nu återstår spelet i Boda. Då får man hålla i hatten, för där kan vad som helst hända. Jesus kan fastna i sin egen särk och därmed återuppstå medelst katapult exempelvis. Ljudkulisser på kassettband kan bli förväxlade. En radiointervju från P4 har inte samma effekt som fårläten. Herdar blir en smula förvånade av sådant har det visat sig. Man skulle kunna skriva en hel bok om alla dråpligheterna. Men skojigt har vi. Publiken också så vitt jag vet. Så nu är det på´t igen imorgon.

Dotter Emma arbetar med det gudomliga dessa dagar även hon. En fotouppgift med faderligt tema blev en tolkning av en modern Gud. Jag tycker bilden är läcker och jag har fått lov att dela med mig av den. Pojkvännen fick sitta modell och han gör det med den äran. Påskfrid på er alla!

Tallinlägg

Idag var första dagen på kyrkogården för säsongen för min del. Förra veckan riktigt längtade jag ut. Idag riktigt längtade jag in. Ett par minusgrader påhejade av en överförfriskad nordan. Aj, sa fingrarna och kinderna och öronen och lite annat beroende på åt vilket väderstreck jag vände mig. Men det snöade inte. Det är jag väldigt tacksam för. Jag har idag plockat och krattat kottar. Jättemånga stora kottar. Weymouthtallkottar minsann. Det är världens coolaste träd. Gigantiska och majestätiska kröner de kyrkogården och erbjuder tjänst som både solparasoll och paraply åt väderutsatta människor. Även djur. Kor samlas gärna där i den livgivande skuggan när kvicksilvret kryper över 45 på sommaren. Det gör det aldrig så jag har aldrig sett det. Ingen annan heller. Men det vore fränt. Usch vad jag svamlar. Vi skyller på nordan tycker jag. De tre kommande dagarna ikläder jag mig rollen som Judas. Skvallerbytta bing bång. En utmaning jag antar med blandade känslor. Jag gillar ju Jesus rätt skarpt. Men någon ska ju gestalta även denne förrädare. Nu ska jag klappa Sigrid och äta lite mat. Frid gott folk!

Weymouthtall

Jag svamlade uppenbarligen inte! Notera kon!

Hårresande

Idag har gammtanten blivit ompysslad och pimpad och fotad av sin kära dotter Emma. Jisses vad hon fick jobba den lilla. Håkan har hållit sig i källaren han.Tror han får någon form av allergi av hårspray och locktänger. Mental allergi. I skrivande stund håller dottern på att redigera bilder hon tagit av sin ömma mor. Eventellt gör hon om mig till fisk, traktor eller kanske mäklare med högt hårfäste. När hon går loss i photoshop kan vad som helst hända nämligen.

Studio Sjölin Sumospecial 450 :-

Om Emma fick ont i ryggen? Vet inte...jag frågade aldrig...

Hurra för Molly!

Igår var vi i Strömstad och firade Molly. Hon blir tjugo i dagarna. Gamla människa. Vi åt fantastiskt god mat som syster yster trollat ihop. Tårtan hade mormor tillverkat och den verkade minst sagt gå hem hos samtliga. Trevligt hade vi, jag och min goa familj! Den enda som fattades var Ida som roade sig med att vara telefonförsäljare på hemmaplan hela dagen. Nedan följer ett helt gäng med bilder från dagen.

Molly fick en mask och en tokfin cykel bland annat

Håkan är en blyg viol

Tant blå åker bil

 

Emma, Molly och IngaLill samt två ballonger

Kajsa jäser ut

Ett "trevligt" inlägg

Ida är här. Det är min avkomma. Ida pluggar mediekunskap och har en lärobok med humor. Den behandlar bland annat televisionens utveckling. Om de trevliga caféprogrammen står att läsa följande: "Trevliga" programledare sitter i en soffa och pratar med lite "trevliga" människor om "trevliga" saker. Emellanåt spelar en "trevlig" orkester "trevliga" dansbandslåtar." En bok i  min smak.

Ida, en "trevlig" tjej som gör citationstecken i luften på ett "trevligt" vis.

Sigrid är också här. Det är vår katt. Hon är nykastrerad och har utegångsförbud i dagarna tre. Detta innebär att man måste skrämma skiten ur henne innan man går ut genom dörren. Det sker genom stampningar i golvet parallellt med viftningar med armarna och ett väsande läte. På så vis flyr hon till vardagsrummet en nanosekund så man hinner ut. När man ska gå in i huset sparkar man först hårt på ytterdörren ett par gånger. Därefter kastar man upp dörren på ett oväntat hastigt vis och häver sig in genom dörren samtidigt som man säger aaarrgh. På så vis flyr hon till vardagsrummet en nanosekund så man hinner in. Man får helt enkelt bete sig som en komplett idiot några dagar så hon inte smiter ut och river upp såret. Det var veterinären mycket noga med. Veterinären tog uppenbarligen inte i beaktande de mentala störningar som kan komma att bli följden av husarrestens upprätthållande. Nåväl, hon får väl tala ut med någon psykolog i framtiden, lilla Sigrid.

Jättebra kräm

"Dermatologer avslöjar hemligheten bakom att ta bort rynkor och se nitton år yngre ut." Så säger annonsen på facebook. Nitton år. Fantastiskt. Tror jag ska köpa en tub. Nej men AnnSofie! Vad har du gjort för att se så där exakt tjugosju år gammal ut? Det är tamigtusan antirynkbehandling med precision det! Bara inte Emma eller Ida hittar tuben i tron att det är någon ordinär dagkräm. Då kommer Emma att se ut som en tvååring. Ett sjuhelsikes hinder när man ska bonda med klasskompisarna på universitetet. För att inte tala om Ida. Hon kommer att se uppseendeväckande ofödd ut.

Nästan overkligt bra kräm.

Billigare vid snabb affär.

Jag rear härmed ut två stycken hemfridsmarodörer. En norsk Skogshuligan med nattjänstgöring samt en diagnosbehäftad bondkatt med intresse för chockbehandling och stängda dörrar. Två och femtio styck kostar de men då följer alla tillbehör med. Som svans och öron. De är väldigt snygga och gör sig bra på bild. Viktigt om man vill ha dem i plånboken. Eller i ett album. Det är där jag vill ha dem. Köparen bör ha ett behov av avbruten sömn. En till fem gånger per natt. Köparen bör även uppskatta ljudet av klor mot fönsterruta nattetid. Viktigt är också att kunna glädjas åt diagnoskattens psykbrytsmobbning av Skogshuliganen när denne väl blivit insläppt. Snavning över de bägge i nattligt skumrask ingår också i köpet. Skynda fynda. Svarar jag ej i telefonen under dagen beror det på att jag står och sover hängande över moppskaftet. Prova i så fall senare, snälla.

Läsoförståelse...

Satt och käkade medhavda ägg på lunch tillsammans med min vapendragare Annika idag. Vi drog oss till minnes en festlig händelse, utlöst av en ofullständig mening, som troligtvis lade några extra dagar till våra liv. Jag hade precis blivit antagen som översättare av engelska kärleksromaner och var så glad över detta faktum att jag dansade kosackdans i ren glädjeyra. Annika kom på besök då jag mottagit min allra första roman. Leende från öra till öra och stolt som en nybliven mor satt jag vid datorn med boken intill mig. Annika slog sig ner på sängkanten bredvid för att dela mitt glädjerus och gratulera till jobbet. "Jaha", sa hon och plockade upp och viftade lite i luften med det litterära mästerverket, "har du läst den här från pärm till pärm nu då?" Då fångades jag av något på datorskärmen och jag gled långsamt bort från vår konversation. "Nej", svarade jag torrt och en smula frånvarande, "det är ingen idé ... jag kan ändå inte läsa..." Därefter tystnad. Tills min vän som väntat på den fortsättning som drunknat i splitvisionträsket imploderade och ramlade ur sängen i skrattparoxysmer. Den stolta, icke läskunniga översättaren stirrade dumt på sin andtrutna vän på golvet, vilket inte gjorde saken bättre. "SÅHÅHÅÅÅ...DU SKAHAHAHA...LÄRA DIG DET UNDER TIHIHIDEN?"

"....utan att börja översätta i huvudet.", var vad som föll bort. Vännens bild av en överpositiv översättare med massa skojiga blad fulla av festliga krumelurer framför sig lever för alltid kvar.

Så många sorter!!

Köpte mig ett par solglasögon på Rusta idag. Det är lättare att undvika sammanstötning med cyklister, kanotister, mejerister, folkpartister och annat som färdas längs vägarna om man inte har solen rakt i ögat. Det tog en minut att välja dem. Max. Jag hade nämligen sällskap av mannen från vidderna. Tyst, koncis, strukturerad och effektiv. Det är inte jag. Det är intressant att lägga märke till skillnader i perception. Själv fann jag ett ställ med hundratals olika varianter av bågar. Himmelriket! Mannen från vidderna tog en kort titt och konstaterade att det rörde sig om kanske tio olika sorter, fast huller om buller. Jag snurrade fram och tillbaka på stället och plockade lite random bågar och provade samma sort några gånger utan att riktigt inse detta. Mannen från vidderna noterade detta men ingrep icke, utan stod tyst och höll i det enda par han visste jag kunde, borde och skulle välja när jag snurrat klart på alla massa jättemånga sidorna av stället. (Tre sidor) Jag fingrade på sportbågar av manlig karaktär. Rundovala historier av pilotkaraktär. Alldeles för små av barnkaraktär. Ja, kort sagt alla tio varianter flög av och på i ett rasande tempo.

"Männ uuh, har jag provat alla redan??"
"Ja, det har du."
"Männ uhh, vilka ska jag ha då??"
"De här."
"Dom?"
"Ja."
"Har jag provat dom?"
"Ja."
"Gillade jag dom?"
"Ja." 
"Jag ska inte ha såna här då?"
"Nej."
"Är jag fin i dom då?"
"Ja."
"Jo, ja, jo de är ju fina. Finare är sportmodellen faktiskt, och pilotbågarna och barnbågarna. Jag tar dom."

Vi kom fram till samma sak. Men på lite olika vägar. Så nu har jag ett par fräsiga bågar som liksom alla andra bågar sitter snett. Mina öron sitter på olika höjd konstaterade en optiker vid tillfälle. Det är därför det blir snett och vint. Men vad gör väl det. Nu slipper jag stöta ihop med promenister, motorcyklister, flöjtister och annat ister som färdas längs vägarna. Nedan ses de nyligen införskaffade bågarna på vår tillfällige inneboende vid namn Jenny.

Jenny i bågar av bra karaktär.

Mmm...wellpapp.

Ljuset börjar leta sig in i vårt uterum. Härligt. Dags att slå sig ned därute med en kopp kaffe och bara njuta av vårens ankomst...kan man visst inte nej. Rummet ser för närvarande ut som en gammal loppis någon planerade starta men kom på att det verkade trist och blev mjölkbonde eller mäklare istället. Fönstren förgylls av växter i vintervila. Eller vinterdvala. Eventuellt vinterdöd. Hyser dock viss förhoppning om några pelargoner. En tomatplanta hänger och dinglar i ett visset rep. Julbjörken med sina silvriga nylonblad ser dock oförskämt pigg ut. I övrigt fylls det spatiösa utrymmet av diverse grejsaker av varierande form, färg, densitet och värde. Väldigt mycket kartonger med bilrelaterat innehåll. Doften från fuktig, kall wellpapp är distinkt och bidrar till känslan av övergivenhet. Och så ett bord som skall monteras ner, samt ett som skall monteras upp. Hinkar, byttor, klappstolar och gammal kamerautrustning. Vad som helst kan gömma sig därute. Vem vet, man kanske finner Raoul Wallenberg om man lyfter lite på grejorna. Tror bestämt det står en flaska glögg därute också. Kan bara hoppas att jag tog in julskinkan. Inser att jag har ett digert projekt framför mig. Solljuset håller ändå på att väcka projektlusten till liv. Om än i långsamt tempo. Men inom ett par veckor ska det vara klart. För det är världens finaste uterum, med utsikt över ängar, kossor och en och annan bonde. Kanhända inleder jag redan ikväll med att ta ner den klistriga flugfångaren. Invånarna där mötte sin skapare för en tid sedan. Sedan någon gång mellan hägg och syren skall jag bjuda alla jag känner på kafferep därute. Jag återkommer med uppgifter om tider för repet. Vårfrid på er!

Utsikt över ängarna. Kor samt bönder materialiserar sig något senare.



Längden har betydelse....

Idag fick jag ett par skor av kärleken. De är fina och jag går omkring i dem inomhus bara för att jag vill. Men, dessa skor är inte bara ett par random fotbeklädnader. De innebär även en mental utmaning för min del. De har nämligen klack! Inte någon smal och vinglig historia förvisso, men ändå. Jag uppskattar klackhöjden till cirka fem centimeter. Hur jag än räknar lägger de alltså till hela fem centimeter till min längd. Om jag dristar mig att använda dem utanför huset kommer jag gå runt och vara en och åttio. I yngre dagar hatade jag att vara lång. Gick böjd som en banan. Som om det inte ser skummare ut att vara banan, än att vara lång. Skumbanan. Med tiden har jag börjat uppskatta min längd och har inga problem att sträcka på mig. Men att lägga till ytterligare höjd med hjälp av klackskor? Nänä! Där har gränsen gått. Men det är ju så snyggt med lite klack, liksom. Så efter noga övervägande bestämde jag mig för att möta mitt inre klackmonster. Hujedanemej vad jag är modig.

Va?? Va??

Jag hör inget. Var på konsert igår. Danskar kan det där med rock´n roll. Sicket jäkla ös.

Optikproblematik

Har varit hos optikern idag. Lika skojsigt varje gång. "Vilka bokstäver kan du se?" "Inga, tavlan är tom än." "Eh, nej det är den inte." "Okej, då ser jag inga." "Jag förstår." Sedan mörkar jag och gissar mig igenom vissa rader. Harklar mig och får lite hosta för att vinna gissningstid samtidigt som jag tokfokuserar. Jag SKA se en bokstav på nästa rad. Hoppar över de där som kan vara flera bokstäver. Som E och F. V är en bra bokstav. Den kastar jag mig över om jag skönjer den. Då har jag fixat den raden också. "Jo men där är ett...ehh...geeooceee...är det helt klart. G, O och C är ena illvilliga jäklar. Harkel. Körkortet för håken. Körkortet! "Ett P"! "Jag ser ett P!" Helvete...kan ha varit ett F. Får jag aldrig veta. Sedan får jag ta av mig linserna. Åh nej. Då kommer den där tavlan med en enda gigantisk bokstav på. Gaah, är det ett K eller ett R? Gå på intuition nu Johansson! Körkortet för håken! Körkortet! Sedan är det titta i taket och titta i golvet och är det bättre så här?? Eller så här?? Eller så här??? Eller så här?? Jag vet inte!!! jAg TRoor Det ÄR etT S? .................... Men jag vann idag. Ögat värker men jag vann. Samma styrka ett tag till. Syn-nerligen görbra det!

Blindhund

Hallå??

Att telefonera från platsen vi bor på är i allra högsta grad en spännande upplevelse. Fast lina finns icke och vårt hus ligger i nästan total radioskugga. Den vänlige unge mannen på 3 kunde bara beklaga täckningssorgen. "Men på vägen precis utanför har du full täckning!" lade han till glatt. Trösterikt, verkligen. Stoppa trafiken! Jag har ett viktigt samtal här! Men det finns ett par kvadratdecimetrar i huset där det uppstår täckning med ojämna mellanrum. Förutsatt att det inte regnar. Snöar. Blåser. Är dimma. Luktar Skoghall, eller uppstår något annat eterhaveri. En sådan fläck finns på fönsterbrädan vid Emmas säng. Fem centimeter till höger om fönsterlampan. Vare sig mer eller mindre. Gud nåde den som flyttar lampan. Då finns det ingen referenspunkt längre och kontakten med omvärlden upphör. Om man till äventyrs får signal gäller det att hitta rätt kroppshållning och inte lämna den ett ögonblick under samtalets gång. Ostbågsläge brukar vi kalla det, jag och syster yster. Detta faktum kan emellanåt medföra att armarna somnar, hakan domnar eller att käkarna låser sig. Det blir väldigt mycket "hallå?" "Ja, hej igen, det bröt visst...hallå?" "HALLÅ?" Ett under att mina nära och kära inte sagt upp kontakten. Det finns ibland en port till omvärlden utanför ytterdörren. Samtal därifrån fungerar tokbra. Såvida det inte är vinter. Det är det ofta. Tur man kan chatta på nätet. När det finns täckning. Det finns det oftast. Såvida det inte regnar. Blåser. Haglar. Är dimma. Luktar Skoghall............hallå??

Vår egen telefonkiosk.

Och ja, modemet sitter i en sil. Nöden är uppfinningarnas moder.

Rättelse

I  mitt förra inlägg uttryckte jag mig på ett missvisande och uppenbarligen otillbörligt sätt. Jag hävdade där att Hilmer är "tjock, lat och hungrig". Då husse läste detta sneglade han på mig och muttrade "han är inte tjock". Sekunden senare sneglade han på mig igen och meddelade lite surbestämt att "han är inte lat... han är bara försiktig". Jag vill på det här sättet be de drabbade om ursäkt. Jag drar lärdom av detta misstag och drar dessutom slutsatsen att när jag inte orkar skura golven nästa gång så handlar det inte om att jag är lat. Jag är helt enkelt bara försiktig!

En försiktig potatis

Kattbråttom

Idag sprang Hilmer. Jag såg det med egna ögon. Flera meter görbråttom. Hilmer springer inte utan orsak. Undrade först vad som föranlett den oväntade hastigheten. När han genade mellan mina ben och sladdade in i huset förstod jag varför. Håkan hade redan klivit in genom dörren med den stoooora påsen kattmat i näven. Hilmer är tjock, lat och hungrig. Men väldigt snäll.

Vrålunklor

Äntligen är det dags att så alla underbara fröer som ska ge mig sådan oerhörd glädje under alla sommarmånader. Prunkande Preptoflusior och av skira blomkorgar översållade Sikböljor skall omfamna mig och sprida sin fägring och förföriska doft i de ljumma kvällarna. I löst sittande linneklänning och romantisk sommarhatt skall jag liksom sväva runt och ge dem vatten och kärlek hela, hela tiden. Så ser det ut i den botaniska delen av min hjärna. Den delen är ytterst liten och rekorderligt opålitlig. Kommer hem med en påse sorterad bondromantik i början av mars. Läser och gör som man ska. Radavstånd, sådjup, temperatur och såjord och annat viktigt. Varenda fönster är fullt av förhoppningar i småkruksförpackning. Någon gång där i maj slutade jag vattna i april. Men ger inte tappt för det. Det är nu dags att plantera om. De sjukligt ljusgröna stänglarna som bara syns i ett visst ljus skall få ny jord och en större kruka.Vad de egentligen behöver är en respirator och en präst. Men det står så på påsen. Det är i den här fasen det brukar spricka. När väl mina, i sammanhanget överdimensionerade, fingrar omsluter de utmattade stråna liksom försvinner de. Borta. Ibland finns det en kvar efter förflyttningen. Den vårdar jag oerhört ömt. I en kvart. Nåja, det finns görfina Preptoflusior och Vrålunklor att köpa på handelsträdgården. Men i år har jag faktiskt övervintrat växter i uterummet. Nu är det bara att sparka igång dem igen.

Med lite vatten och kärlek så....

Hur kunde du, mamma?

Just fått bannor av min yngsta dotter. Hon är född i augusti månad. Kommande augusti fyller hon arton år. Och det är tydligen oförlåtligt av mig. Den ännu omyndiga avkomman är på sökajobbturné i Strömstad kommun, där hennes älskade moster och kusin bor. Uppenbarligen vill de åtrådda klädbutikerna att hon ska ha fyllt arton. "Mm, ja mamma, så nu lär inte jag få något jobb bara för att du inte kunde klämma ut mig ett par månader tidigare." Ber så hemskt mycket om ursäkt gumman.





Här är hon femton eller nåt.
Det fyllde hon också i augusti.
Stackarn.

Post-Traumatiskt Stressyndrom

Vissa dumenkla saker är onödigt svåra. En del vardagliga göromål väcker ett såpass starkt och omotiverat motstånd att man borde undersökas. Att lägga ett brev på den stora gula postlådan är en sådan sak. Det kan vara ett brev till en myndighet, eller en kupong på en månads kostnadsfri prenumeration på Allt Om Trösklar. Oavsett festlighetsgrad hamnar pappersdetaljen i omloppsbana runt min person i veckor innan slutmålet är nått. Före de himmelska möjligheterna med sms, skrev jag otaliga julkort. Fann dem i väskan dagen före julafton och kvistade andtrutet ut i butikerna och panikhandlade mellanfina nyårshälsningar, vilka jag lagom till påsk rodnande gömde i papperskorgen. Emellanåt var de faktiskt frankerade. I de fall jag överkommit traumat att inhandla porto. De saluförs nämligen oftast någon annanstans. Men ibland lyckas jag med uppdraget. Stolt blir jag då stående vid Postlådan någon sekund och väntar på änglakören och applådåskorna. De kommer sällan. Undrar vilken del av hjärnan det är som fallerar vid denna åkomma. Vilken synapsklyfta är renons på aktivitet?  Men jag vet att jag inte är ensam. Två personer i min omedelbara närhet har samma egenskap. Vi kan kalla dem Syrran och Kompisen, men de heter egentligen något annat. Analyserade frågan med Kompisen härförleden. Insåg då att det finns ett namn på eländet. Detta om något måste väl vara Post-Traumatiskt Stressyndrom.

Köpte mig ett par hörlurar idag. De gamla hade bara ljud i ena luren. Sjukt irriterande. Tyckte först att det var onödigt med nya. Kostar ju pengar liksom. Men ganska snart insåg jag att ett liv utan hörlurar inte är mycket till liv, så jag slog till. Jag är skapligt kräsen vad gäller ljud. Det får inte vara luddigt och utan tryck. Det är som att dricka för svagt kaffe eller äta osaltad potatis. Då blir jag aggressiv och otrevlig att umgås med. Upptäckte dock till min fasa att man kan köpa hörlurar för flera tusen spänn! Out of my range minst sagt. Men de finns!  Himmel, vad ska det inte vara för ljud i sådana?? Menmen, drömma kan man ju få göra. Tillsvidare ska jag toklyssna i mina röda, vackra Koss Porta Pro för trehundra bagis!

Blommedusin....

Tillbringar Alla Hjärtans Dag i sjuksängen. Eller sjuksoffan. Endometrios har en förmåga att försätta kroppen i stand-by ibland. Feber, utmattning och ontont. Jag gillar inte feber. Den gör mig skum och osammanhängande på något vis. Nu har dock värmeverket lugnat sig en smula så jag hoppas vara på benen snart. Är nog dags att ta sig till doktorn igen egentligen. Men då får jag lov att vara totalsjuk. Jag har en förmåga att underdriva mitt tillstånd när jag möter vitklädda människor med fast handslag och inbyggd auktoritet. Jag blir fånigt undergiven, är frisk som en nötkärna och har ingen aning om varför jag bokade tid överhuvudtaget. Så jag avvaktar nog...igen. Jag blir i alla fall lite friskare av rosorna jag fick idag. Då blev jag glad och de är så fina. Tack Håkan.

Delar med mig av rosorna till er som kikar in här och önskar er alla en trevlig Alla Hjärtans. Sen kan man hoppas att övriga dagar på året blir hjärtliga de med. För oss alla.

Tjörkfölk

Plågade några kollegor idag. Men de ställde pliktskyldigt upp som modeller. De gick dessutom med på att förekomma i denna blogg. Vänligt av dem måste jag säga.

Johan Halvarsson äter mat

Annika Rosenberg har en åsikt

Angelica Jansson ler naturligt

Alla tre i en hög