Hej!

Så där ja. Ännu en blogg ser dagens ljus. Min. Jag tänker använda den till att få igång hjärnan och skrivarfingrarna en smula. Som uppvärmning delar jag här nedan med mig av en just återfunnen betraktelse kring mitt förhållande till naturen. Den skrevs för ett par år sedan, men är fortfarande i allra högsta grad giltig. Av olika tekniska orsaker fann jag mig nödgad att skriva av den i ett annat skrivprogram. Programmet visar sig ha humor. Jag skrev ordet lillhjärnan, måhända inte en grammatiskt korrekt stavning. Programmet föreslog istället: Dillhjärnan, sillhjärnan, virrhjärnan, lillvärdinnan samt filmstjärnan. Lillvärdinnan?? Nåväl, här kommer den.

Skogens Guld.

Varje år tror jag att jag brukar gå i skogen och plocka svamp. Inbillar mig att jag vid tiden för lövfällning stolt och leende vandrar ut bland träden och skuttar fram över stock och sten. Ja, då var det dags att ännu en gång dra på sig storstövlarna och ta för sig av skogens skafferi...brukar jag tänka. Men det är rent självbedrägeri. Ett utslag av en skev självbild. Har inte ens några storstövlar.

Om sanningen ska fram har jag bara letat svamp vid några enstaka tillfällen under hela mitt liv. Det finns goda anledningar till det. Skogen är ett element jag inte förstår mig på. Och detta element begriper sig definitivt inte på mig. Kemin stämmer inte helt enkelt. Det tycks för det första som om något osynligt skogsväsen står berett att skoningslöst plocka av mig, i runda slängar, femtio IQ-poäng i samma stund jag närmar mig minsta björkdunge. Jag berövas således en rad viktiga kognitiva funktioner. Lillhjärnan sätts ur spel, med påföljd att motoriken havererar. Frontalloben tar långledigt och centrat för lokalsinne släcker ner all pågående verksamhet. Kvar finns en bråkdel av reptilhjärnan där flyktresponsen är det enda som återstår. Jag förvandlas till en bortkommen sjuttiofempoängare utan riktning och mål.

Till att börja med välter jag omkull med viss regelbundenhet. Snavar och trasslar in mig i allt det gröna och vackra. Mossan är aldrig så hal som under just mina skor. Jag har således ingen tid över till att hitta skogens guld. Att hålla mig upprätt kräver hundraprocentigt fokus. ”Nää, det finns nog ingen svamp här hörni”, brukar jag meddela mina följeslagare. ”Vi går tillbaka till bilen”, föreslår jag och pekar i totalfel riktning. När mina barn var små brukade jag vid de

sporadiska skogsutflykterna ivrigt, ofta och med bestämdhet påminna de små liven att de aldrig fick gå längre bort än att de kunde se mig. Så de inte skulle gå vilse och bli ledsna och känna sig
övergivna i den stora, otäcka skogen. Tro mig, jag ville inte att de skulle tappa bort mig, inget annat.

En annan anledning att undvikaträdsamhällena är det faktum att det finns djur där. Jo, jag vet
att det är deras hem. Men det kan ju faktiskt finnas både björnar och älgar i den här landsändan. Har en känsla av att de inte skulle gilla mig något vidare. I synnerhet inte älgarna. Jag körde ihjäl en av dem ifjol och har säkert ett pris på mitt huvud. Vill inte hamna i någon älgvendetta. I en tyst överenskommelse smyger de fram mot mig i skydd av fur och gran, en efter en...efter en.

Omringad. Jag blir älgmat. Och bajsas ut i små hårda klickar som någon kreativ typ med nyväckt entreprenörsanda lackerar och buteljerar och säljer till ovetande tyskar. Vem vill avsluta sina
dagar i en bokhylla i Düsseldorf? Det är bara att erkänna. Jag gör mig bäst på torr, slät asfalt. På platser med tydliga skyltar och gatubelysning.

Men, jag lärde mig åtminstone något när jag var liten och fick mig lite naturkunskaper till livs. Att myrorna ALLTID bygger sina holkar på FRAMSIDAN av tallen. Och att man på så sätt alltid kan hitta hem!