Vrålunklor

Äntligen är det dags att så alla underbara fröer som ska ge mig sådan oerhörd glädje under alla sommarmånader. Prunkande Preptoflusior och av skira blomkorgar översållade Sikböljor skall omfamna mig och sprida sin fägring och förföriska doft i de ljumma kvällarna. I löst sittande linneklänning och romantisk sommarhatt skall jag liksom sväva runt och ge dem vatten och kärlek hela, hela tiden. Så ser det ut i den botaniska delen av min hjärna. Den delen är ytterst liten och rekorderligt opålitlig. Kommer hem med en påse sorterad bondromantik i början av mars. Läser och gör som man ska. Radavstånd, sådjup, temperatur och såjord och annat viktigt. Varenda fönster är fullt av förhoppningar i småkruksförpackning. Någon gång där i maj slutade jag vattna i april. Men ger inte tappt för det. Det är nu dags att plantera om. De sjukligt ljusgröna stänglarna som bara syns i ett visst ljus skall få ny jord och en större kruka.Vad de egentligen behöver är en respirator och en präst. Men det står så på påsen. Det är i den här fasen det brukar spricka. När väl mina, i sammanhanget överdimensionerade, fingrar omsluter de utmattade stråna liksom försvinner de. Borta. Ibland finns det en kvar efter förflyttningen. Den vårdar jag oerhört ömt. I en kvart. Nåja, det finns görfina Preptoflusior och Vrålunklor att köpa på handelsträdgården. Men i år har jag faktiskt övervintrat växter i uterummet. Nu är det bara att sparka igång dem igen.

Med lite vatten och kärlek så....