Hallå??

Att telefonera från platsen vi bor på är i allra högsta grad en spännande upplevelse. Fast lina finns icke och vårt hus ligger i nästan total radioskugga. Den vänlige unge mannen på 3 kunde bara beklaga täckningssorgen. "Men på vägen precis utanför har du full täckning!" lade han till glatt. Trösterikt, verkligen. Stoppa trafiken! Jag har ett viktigt samtal här! Men det finns ett par kvadratdecimetrar i huset där det uppstår täckning med ojämna mellanrum. Förutsatt att det inte regnar. Snöar. Blåser. Är dimma. Luktar Skoghall, eller uppstår något annat eterhaveri. En sådan fläck finns på fönsterbrädan vid Emmas säng. Fem centimeter till höger om fönsterlampan. Vare sig mer eller mindre. Gud nåde den som flyttar lampan. Då finns det ingen referenspunkt längre och kontakten med omvärlden upphör. Om man till äventyrs får signal gäller det att hitta rätt kroppshållning och inte lämna den ett ögonblick under samtalets gång. Ostbågsläge brukar vi kalla det, jag och syster yster. Detta faktum kan emellanåt medföra att armarna somnar, hakan domnar eller att käkarna låser sig. Det blir väldigt mycket "hallå?" "Ja, hej igen, det bröt visst...hallå?" "HALLÅ?" Ett under att mina nära och kära inte sagt upp kontakten. Det finns ibland en port till omvärlden utanför ytterdörren. Samtal därifrån fungerar tokbra. Såvida det inte är vinter. Det är det ofta. Tur man kan chatta på nätet. När det finns täckning. Det finns det oftast. Såvida det inte regnar. Blåser. Haglar. Är dimma. Luktar Skoghall............hallå??

Vår egen telefonkiosk.

Och ja, modemet sitter i en sil. Nöden är uppfinningarnas moder.