Läsoförståelse...

Satt och käkade medhavda ägg på lunch tillsammans med min vapendragare Annika idag. Vi drog oss till minnes en festlig händelse, utlöst av en ofullständig mening, som troligtvis lade några extra dagar till våra liv. Jag hade precis blivit antagen som översättare av engelska kärleksromaner och var så glad över detta faktum att jag dansade kosackdans i ren glädjeyra. Annika kom på besök då jag mottagit min allra första roman. Leende från öra till öra och stolt som en nybliven mor satt jag vid datorn med boken intill mig. Annika slog sig ner på sängkanten bredvid för att dela mitt glädjerus och gratulera till jobbet. "Jaha", sa hon och plockade upp och viftade lite i luften med det litterära mästerverket, "har du läst den här från pärm till pärm nu då?" Då fångades jag av något på datorskärmen och jag gled långsamt bort från vår konversation. "Nej", svarade jag torrt och en smula frånvarande, "det är ingen idé ... jag kan ändå inte läsa..." Därefter tystnad. Tills min vän som väntat på den fortsättning som drunknat i splitvisionträsket imploderade och ramlade ur sängen i skrattparoxysmer. Den stolta, icke läskunniga översättaren stirrade dumt på sin andtrutna vän på golvet, vilket inte gjorde saken bättre. "SÅHÅHÅÅÅ...DU SKAHAHAHA...LÄRA DIG DET UNDER TIHIHIDEN?"

"....utan att börja översätta i huvudet.", var vad som föll bort. Vännens bild av en överpositiv översättare med massa skojiga blad fulla av festliga krumelurer framför sig lever för alltid kvar.