Igår nämnde jag något om ridstövlar och hästskepticism i mitt inlägg. Det fick mig att minnas mina enstaka, men för evigt i minnet inpräntade möten med dessa apstora rovdjur. Då jag gick i sjunde klass, precis i skiftet mellan Jura och Krita, fanns det något som hette Fritt Valt Arbete. Ett par timmar i veckan skulle då ägnas åt något man tyckte var skoj. Det fanns en rad utvecklande festligheter att välja mellan. Exempelvis foto, teater, matlagning och sport. Dessutom fanns det något som hette Djurskötsel. Detta valde jag. Såg väl framför mig små gulliga kaniner och kattungar och en och annan get som var i behov av skötsel. I locktångslugg och med munnen full av Hubba Bubba bussades jag och andra ut till närmsta 4H-gård. Därefter föstes vi in i stallet. Inga kaniner? Men, men? Först fick vi en teorilektion om hästens underliga anatomi av en jättetuff ridlärare. Alla som håller på med hästar är tuffa. Det var knän och leder åt alla håll. Mycket kött upptill och knotor nedtill om ni frågar mig. Förstår inte hur de bär upp sig. Men visst, om humlan tror den kan flyga kan väl hästen tro den kan gå. Hur som helst. Lektionen var över och jag och en vän som också längtade efter kaniner blev tilldelade en sadel med tillhörande häst. Sadla nu hästen, sa den tuffa ridläraren på ett kraftfullt vis. Alla som håller på med hästar är kraftfulla. Så vi sadlade. Det var hemskt jobbigt. Vi fick verkligen ta i väldigt mycket. Med gemensamma krafter slet och drog vi i sadelhj/j/gjorden och till slut var hela härligheten på plats. Jag upplevde nog hästen en smula avog. Läraren återvände och tog sig en titt. Hon konstaterade omedelbart att vi hade sadlat stackaren bakochfram. Vi hade klämt ihop tarmarna på djuret och på detta sätt orsakat avoghet, förklarade hon. Därefter fick vi klappa kaniner. Följande termin valde jag teater. Många hästar var lättade och det ryktas (!) att ett flertal tuffa ridlärare high-fivade i en kvart...minst.
Köpte mig ett par hörlurar idag. De gamla hade bara ljud i ena luren. Sjukt irriterande. Tyckte först att det var onödigt med nya. Kostar ju pengar liksom. Men ganska snart insåg jag att ett liv utan hörlurar inte är mycket till liv, så jag slog till. Jag är skapligt kräsen vad gäller ljud. Det får inte vara luddigt och utan tryck. Det är som att dricka för svagt kaffe eller äta osaltad potatis. Då blir jag aggressiv och otrevlig att umgås med. Upptäckte dock till min fasa att man kan köpa hörlurar för flera tusen spänn! Out of my range minst sagt. Men de finns! Himmel, vad ska det inte vara för ljud i sådana?? Menmen, drömma kan man ju få göra. Tillsvidare ska jag toklyssna i mina röda, vackra Koss Porta Pro för trehundra bagis! 
