Osammanhängande helgstolpar

Konstaterar att helgen passerat rysligt fort. Kan också konstatera att Obs! dekoratörer har tagit nya, oväntade grepp när det gäller att sälja in duschkabiner. Är osäker på om partyhatten och serpentinerna de hängt över kanten verkligen bidrar till köpsug. Vidare drar jag slutsatsen att det är ansträngande att köpa bh, samt att man inte ska ta med sig en i taget in i provrummet. På Myrorna köpte jag en underlig skinnjacka. Det gjorde jag rätt i. Emma har turistmage samt snorklar som en tok i Thailand. Ida har mycket för sig. Hilmer är fet och behöver banta. Dessutom är han lekfull på nätterna till Håkans förtret. Jag vaknar bara när han piper och är hungrig eller vill ut. Håkan vaknar av att han och Sigrid busar. Själv är jag vissen och håller på att tappa rösten. I övrigt har jag insett att Main Coon är en vacker kattras och att jag lagar samma mat hela tiden, fast den är väldigt god. Ett nitbälte har vunnits på Tradera, med kedjor på. Man vill ju vara tuff.  Min helg i korthet. Nu börjar veckan i långhet.

Appappapp!!

I morgon ska jag åka till Myrorna med Annika. Vi kom fram till att det är bäst att ha någon med sig som man känner väl och kan lita på till hundra procent. Anledningen är att omdömet har en tendens att grumlas en smula efter en längre stund i denna butik. Tja, vad tusan? En ärtgrön manchesterväst kan väl vara bra att ha som ombyte? Den är i rätt storlek ju, och kostar bara en tjuga. Den tar jag! Det är av yttersta vikt att det finns någon där som kan höja handen och säga appappapp i samma sekund man börjar se positiv ut i närheten av den där kavajen som senast sågs i vinjetten till Falcon Crest. Eller när man fingrar på en snedtvättad, mellanbrun t-shirt där sömmen släppt i nederkant och samtidigt börjar leta efter prislappen. Då är det bråttom. Risk finnes att man annars landar i hemmet med en kasse full av bra ombyten. När man hör sig själv kalla något för ett bra ombyte bör man se upp. Ombytena är de där kläderna längst ner i lådan som liksom aldrig kommer upp till ytan för att andas. De simmar runt i ett evigt ombytesmörker. Därför kommer vi finnas där för varandra i morgon, jag och Annika. För att ombesörja säkerhetsavstånd till ombytesträsket. För väl där, tar man sig aldrig upp.

Ögonbryn

Nej, om man skulle ta och färga ögonbrynen. Blonda ögonbryn till svart hår ser hyggligt lattjo ut. När jag var i runda slängar fem år blev det tvärtom en gång. När kära mor var på jobbet och fadren hade noll koll experimenterade jag i nämnda moders badrumsskåp och lyckades trixa ihop hennes ögonbrynfärgningskomponenter till en fungerande smörja. Kletade ögonbryn samt intilliggande områden fulla. Dretsnygg vart jag. Min mor var av annan åsikt. Någon borde gett kvinnan en påse att andas i när hon fick syn på mig.

(Fast, om jag nu såg ut som på bilden borde hon eventuellt varit mer bekymrad över mina armar.)

Mattias Ribbing

Det finns en man som heter Mattias Ribbing. Han har ett och annat att lära mig. En vanlig karl ska han visst vara, menar han. För ett par år sedan bestämde han sig för att utforska det där med minnet och se om han kunde förbättra det en smula. Det kunde han. I dag är han svensk minnesmästare och kan memorera följden på 110 spelkort, 384 binära siffror och annat omöjligt. Denne minnesvärsting hävdar att alla kan träna upp sitt minne på samma sätt som han gjort. Det handlar om att visualisera. Skapa bilder av det man vill minnas. Själv skulle jag nöja mig med att minnas vad det nu var jag skulle göra ute i köket, när jag står där med tom blick och genomsöker båda hjärhalvorna med med minutiös noggrannhet. Tomt. Men när jag ändå står där kan jag ju fylla på lite kaffe. Eller varför inte kunna minnas var jag lagt mina glasögon? Jag tror jag vet var jag lagt dem, så jag tar av mina kontaktlinser på kvällen och sträcker mig efter dem. Tomt. Och utan glasögon kan jag inte hitta dem. Moment 22. Då reser jag mig upp, går med hasande stil och utsträckta händer in i sovrummet och river ner ett antal föremål på nattduksbordet. Nähepp, inte på nattduksbordet. Vidare in i vardagsrummet. Vevar runt på soffbordet en stund och säger något olämpligt. Fångar upp diverse obskyra föremål i min hand. Hörlurar, trisslotter utan vinst och en termos. Vid det här laget har oftast Håkan rest sig ur soffan, travat iväg åt något håll och hittat mina kära glasögon och överlämnar dem till mig. Han är ganska suddig tack och lov så jag kan inbilla mig att han gör det med ett leende. Ett Ribbingskt träningsprogram vore kanske inte så dumt. Tänk att kunna minnas var vantarna är, eller kunna återberätta det där fantastiska jag just läst om, eller komma ihåg namnet på den där författaren jag vill tipsa om, eller namnet på han den där skådisen som var med i den där filmen. Fast vem vet, måhända fungerar träningen bara på vissa områden. Som spelkort. Ser det framför mig. En i morgonrock iförd zombie på glasögonjakt, med vevande armar, hasande steg och uttryckslöst ansikte mumlandes..."ruuuter fyyyra, spaaader kneekt, klöver niiio..."

Dagens man

Skojig post

Fredag och Håkan lyssnar på Eilert Pilarm. "One two party in countal jail. The briseman said and they begung to wail. The fang budejangbudejang begang to swing." Själv fick jag ett brev härförleden. Så här gick det då:


Svårigheter....


Idag får jag ett enda brev med posten. Men det är inte vilket brev som helst. Det är från Yves Rocher, ni vet det där företaget som säljer skönhetsprodukter med spår av organiska ingredienser. Jag har beställt varor av detta företag inalles tre gånger under de senaste tjugofem åren. Detta tokshoppande har renderat mig titeln som VIP-kund. Hade jag handlat oftare hade de nog dubbat mig till Kung över Kurreduttön eller något annat ovärderligt. Anledningen till mina glesa beställningar har dock inget att göra med sviktande kvalitet på produkterna. Det har enkom att göra med den ångest, oro och dalande självkänsla som infinner sig när jag tar fram reklammaterialet. Men den här gången tänker jag att nu ... nu jäklar ska jag över hindret. Jag skulle ju faktiskt behöva en rynkkräm.

Jag tar ett djupt andetag och öppnar kuvertet. Fingrarna känns stadiga och fulla av tillförsikt. Sansat plockar jag fram de olika delarna och breder ut härligheten framför mig på köksbordet. Jag inleder med att läsa det jättepersonliga brevet de skrivit till mig. "Kära AnnSofie". Så rart. I brevet står att läsa om de vintererbjudanden, värdeförmåner, säsongsnyheter, nyhetspriser och snabbhetspremier jag kan få ta del av. Och om jag beställer inom tio dagar får jag en Superpremie i form av en praktisk necessär och en fickspegel med ram. Problemet är att det tar i genomsnitt tolv dagar att hitta någon röd tråd i det krypterade budskapet. Så där ryker den förhoppningen.

Av okänd anledning verkar detta företag ogilla vedertagna reklamregler gällande enkelhet och slagkraftighet. De anlitar därför inte de dyra PR-konsulterna. Istället anlitar man dagisavdelningen Pyttemyran. På så vis får man ett reklammaterial bestående av små klisterlappar, spännande påsar med lotter i, prislistor med siffror i nanostorlek, små uppfällbara necessärer i papp och annat kittlande. Ångesten slår till med full kraft när företaget ber mig att öppna lotterna och klistra in en av dem bakom fliken som man river från nedre vänstra hörnet av beställningsformuläret som ligger hopvikt på baksidan av vinterfoldern ... bredvid markeringarna som anger var den förklistrade lappen om snabbhetspremien skall fästas. Svettdropparna bryter fram när jag inte hittar pappnecessären med klisterlappen i. Och var är mina förvalsprodukter? Och snabbhetskrämen? Och varför är siffrorna i beställningslistan så infernaliskt små? Idioterna har inte förstått att det finns ett kausalsamband mellan ett ökat behov av rynkkräm och ett ökat behov av stora siffror! Jag vill inte ha en necessär som snabbhetspremie! Jag vill ha en psykolog! Ett uppfällbart kristeam i wellpapp!

Jag ger upp. Jag lider av galopperande Beställningsinsufficiens. Ska skriva ett klagobrev. I tjugofyra delar där vissa nyckelord utelämnas men hittas förklistrade i Surfoldern. Och om de svarar inom tjugo minuter skickar jag en Turbopremie i form av ett uppfällbart långfinger i glansig papp!

Tant AnnSofie

Jag inser att jag börjar bli tant när jag ropar till av glädje då Lidl säljer en blodtrycksmätare till det facila priset av etthundrasextionio riksdaler. Eller när Råd&Rön har ett test av broddar som huvudinslag och jag slukar hela testet och får ut något av det. Eller när kärleken kommer hem med en present i form av ett förstoringsglas med inbyggd belysning och jag tycker att det är döromantiskt och samtidigt så himla praktiskt. Förstoringsglaset är ju toppenbra att ha när man till exempel ska läsa broddartiklar. Dagens tantvarning var glädjen över blodtrycksmätaren. Nu har jag en egen. Den surrar så fint och visar jättestora siffror på en enorm display. Tack och lov visar den på rätt hyggliga siffror dessutom. Enkel att förstå var den också. Behövde inte ens läsa manualen. Vilket jag faktiskt hade kunnat göra. Med hjälp av förstoringsglaset med inbyggd belysning. Eller med hjälp av Håkan. Jag hittar sällan förstoringslaset. Håkan hittar jag oftast. Vad gäller halkbekämpningen valde jag skor med inbyggda broddar. Jättepraktiskt. Tant var ordet....

Väder...

Tisdag

En vacker dag är jag lugn och trygg.

En vacker dag ska jag vakna och le.

En vacker dag ska jag somna och le.

En vacker dag är jag fri och tillfreds.

Men jag vet inte när för det regnar så dant.

-

-

Emmabesök i mitt kök

Har besök av min Emma idag. På bilden ligger hon i kökssoffan och pratar med mormor i telefon. Behövde påpekas då hon själv hävdar att det ser ut som hon petar näsan. Imorrn drar hon till Göteborg för att plugga foto ett par månader. Blir nog kanon det. Så idag trycker jag i henne gryta och julchoklad. Det gör henne julchoglad. Passar på att göra lite reklam för hennes fotograferande och lägger upp ett par alster som jag gillar.

Moa hjälper plastmoster

Idag har jag celebert besök av Moa Rosenberg. Detta geni har hjälpt mig med bloggdesignen. Inte lätt sådant där. I övrigt har vi ätit köttfärssås. Delar här nedan med mig av ännu ett gammalt alster. Till viss del naturrelaterat även det. Fast mest handlar det om de där blixtsnabba filmerna som dyker upp i hjärnan emellanåt. I alla fall i min. Men den har nog en och annan bokstavskombination den å andra sidan. Frid!

.

.

.

Fågelmätare

.

Ligger nerstuvad i min underbara, röda soffa med dagens skörd av reklam utspridd över min lekamen. Bläddrar lojt bland digitalkameror, innanlår, laktosfri mjölk och annat jag inte har behov av. Men reklamskummandet ger mig åtminstone en anledning att skjuta upp det där med disken. Befinner mig i något slags halvzombiestadie när min blick glider över en annons för något jag aldrig tidigare hört talas om. Bilden föreställer ett slags rektangulära plastskivor med en rad hål längs mitten. Ungefär som de där oerhört användbara trämojängerna man kan mäta upp lagom spagettimängd med, ni vet. Ovanför bilden av plastskivorna i sorterade färger står det Fågelmätare.

.

Det är nu det läskiga börjar. Inom loppet av några sekunder fyller min hjärna i de delar av informationen jag inte begriper. Hjärnor har den egenheten. De gör det obegripliga begripligt, vare sig man vill eller inte. Fågelmätare, tänker jag. Jaha minsann. Det finns alltså folk som sysslar med sådant. Mäter fåglar. Inte visste jag att intresset var så stort att de säljer själva mätverktygen på Obs! Men man kan ju undra hur … och varför. Hjärnan börjar arbeta. Ser för min inre syn hur en person med positiv inställning och ornitologiska böjelser suger tag i en förvånad sparv och doppar ner den i hål efter hål tills han hittar ett där den passar. Pippin blir stel i hela fågelkroppen, ser ut som en fågelholk i ansiktet och utbrister: "Vafalls?" Därpå sätter mätarmänniskan ner den lätt förödmjukade sparven, som muttrande skyndar från platsen, mätt … men knappast belåten. Kvar står ornitologaspiranten och skriver ner resultatet av mätningen i ett anteckningsblock. Okej… så långt är jag med. Men frågan kvarstår. Varför gör han på detta viset? Det enda han vet nu är att någon slumpmässigt utvald sparv har en viss omkrets. Aha!… han tänker mäta flertalet sparvar och göra en jämförande studie. Få ett medelvärde … liksom. Men, hur ska han veta att han inte mäter samma snopna fågel två … eller till och med tre gånger? För gör han det så fallerar ju hela projektet. Mätningarna kan ingalunda bli statistiskt säkerställda! Det skulle krävas att han utvecklar ett sätt att kommunicera med de små gynnarna. Han kanske lär dem att semaforera information till honom. Vissa vingrörelser kunde betyda: Nej, jag är redan klar, men Göran där borta har du inte mätt än. Andra rörelser kunde betyda: Mig får du vänta med, jag känner mig så tjock och svullen idag. Men det verkar arbetsamt. Han märker väl upp dem på något vis … resonerar jag.

.

Jag antar sedan att de historiska sparvresultaten presenteras i Föreningen för Fågelmätnings kvartalsutgivna medlemstidning Nytta & Nöje Med Fågeln Som Redskap. Ornitologaspiranten hyllas som en hjälte och försäkrar att inga sparvar kom till skada under provmätningarna. Att han knäckte en och annan småfågels självförtroende under den förödmjukande mätningen känner han kanske inte till. ”Inte visste vi att Siv var så rund om krävan” viskas det kanhända i en och annan björk.

.

Nåväl … Plastskivorna med hål har fått sin förklaring. Två sekunder … mer krävs inte för att frontalloben ska ha skapat en alldeles ny typ av fågelhobby. Jag är nöjd. Ända tills min blick återigen glider över annonsen. Vad i...? Fågelmatare … FågelMATARE! Tsss!! Så enkelt! Så logiskt! Så ekologiskt och jättefiffigt! Det är så man får en och annan sparv att bli både mätt OCH belåten!

Hej!

Så där ja. Ännu en blogg ser dagens ljus. Min. Jag tänker använda den till att få igång hjärnan och skrivarfingrarna en smula. Som uppvärmning delar jag här nedan med mig av en just återfunnen betraktelse kring mitt förhållande till naturen. Den skrevs för ett par år sedan, men är fortfarande i allra högsta grad giltig. Av olika tekniska orsaker fann jag mig nödgad att skriva av den i ett annat skrivprogram. Programmet visar sig ha humor. Jag skrev ordet lillhjärnan, måhända inte en grammatiskt korrekt stavning. Programmet föreslog istället: Dillhjärnan, sillhjärnan, virrhjärnan, lillvärdinnan samt filmstjärnan. Lillvärdinnan?? Nåväl, här kommer den.

Skogens Guld.

Varje år tror jag att jag brukar gå i skogen och plocka svamp. Inbillar mig att jag vid tiden för lövfällning stolt och leende vandrar ut bland träden och skuttar fram över stock och sten. Ja, då var det dags att ännu en gång dra på sig storstövlarna och ta för sig av skogens skafferi...brukar jag tänka. Men det är rent självbedrägeri. Ett utslag av en skev självbild. Har inte ens några storstövlar.

Om sanningen ska fram har jag bara letat svamp vid några enstaka tillfällen under hela mitt liv. Det finns goda anledningar till det. Skogen är ett element jag inte förstår mig på. Och detta element begriper sig definitivt inte på mig. Kemin stämmer inte helt enkelt. Det tycks för det första som om något osynligt skogsväsen står berett att skoningslöst plocka av mig, i runda slängar, femtio IQ-poäng i samma stund jag närmar mig minsta björkdunge. Jag berövas således en rad viktiga kognitiva funktioner. Lillhjärnan sätts ur spel, med påföljd att motoriken havererar. Frontalloben tar långledigt och centrat för lokalsinne släcker ner all pågående verksamhet. Kvar finns en bråkdel av reptilhjärnan där flyktresponsen är det enda som återstår. Jag förvandlas till en bortkommen sjuttiofempoängare utan riktning och mål.

Till att börja med välter jag omkull med viss regelbundenhet. Snavar och trasslar in mig i allt det gröna och vackra. Mossan är aldrig så hal som under just mina skor. Jag har således ingen tid över till att hitta skogens guld. Att hålla mig upprätt kräver hundraprocentigt fokus. ”Nää, det finns nog ingen svamp här hörni”, brukar jag meddela mina följeslagare. ”Vi går tillbaka till bilen”, föreslår jag och pekar i totalfel riktning. När mina barn var små brukade jag vid de

sporadiska skogsutflykterna ivrigt, ofta och med bestämdhet påminna de små liven att de aldrig fick gå längre bort än att de kunde se mig. Så de inte skulle gå vilse och bli ledsna och känna sig
övergivna i den stora, otäcka skogen. Tro mig, jag ville inte att de skulle tappa bort mig, inget annat.

En annan anledning att undvikaträdsamhällena är det faktum att det finns djur där. Jo, jag vet
att det är deras hem. Men det kan ju faktiskt finnas både björnar och älgar i den här landsändan. Har en känsla av att de inte skulle gilla mig något vidare. I synnerhet inte älgarna. Jag körde ihjäl en av dem ifjol och har säkert ett pris på mitt huvud. Vill inte hamna i någon älgvendetta. I en tyst överenskommelse smyger de fram mot mig i skydd av fur och gran, en efter en...efter en.

Omringad. Jag blir älgmat. Och bajsas ut i små hårda klickar som någon kreativ typ med nyväckt entreprenörsanda lackerar och buteljerar och säljer till ovetande tyskar. Vem vill avsluta sina
dagar i en bokhylla i Düsseldorf? Det är bara att erkänna. Jag gör mig bäst på torr, slät asfalt. På platser med tydliga skyltar och gatubelysning.

Men, jag lärde mig åtminstone något när jag var liten och fick mig lite naturkunskaper till livs. Att myrorna ALLTID bygger sina holkar på FRAMSIDAN av tallen. Och att man på så sätt alltid kan hitta hem!