Ett "trevligt" inlägg

Ida är här. Det är min avkomma. Ida pluggar mediekunskap och har en lärobok med humor. Den behandlar bland annat televisionens utveckling. Om de trevliga caféprogrammen står att läsa följande: "Trevliga" programledare sitter i en soffa och pratar med lite "trevliga" människor om "trevliga" saker. Emellanåt spelar en "trevlig" orkester "trevliga" dansbandslåtar." En bok i  min smak.

Ida, en "trevlig" tjej som gör citationstecken i luften på ett "trevligt" vis.

Sigrid är också här. Det är vår katt. Hon är nykastrerad och har utegångsförbud i dagarna tre. Detta innebär att man måste skrämma skiten ur henne innan man går ut genom dörren. Det sker genom stampningar i golvet parallellt med viftningar med armarna och ett väsande läte. På så vis flyr hon till vardagsrummet en nanosekund så man hinner ut. När man ska gå in i huset sparkar man först hårt på ytterdörren ett par gånger. Därefter kastar man upp dörren på ett oväntat hastigt vis och häver sig in genom dörren samtidigt som man säger aaarrgh. På så vis flyr hon till vardagsrummet en nanosekund så man hinner in. Man får helt enkelt bete sig som en komplett idiot några dagar så hon inte smiter ut och river upp såret. Det var veterinären mycket noga med. Veterinären tog uppenbarligen inte i beaktande de mentala störningar som kan komma att bli följden av husarrestens upprätthållande. Nåväl, hon får väl tala ut med någon psykolog i framtiden, lilla Sigrid.

Jättebra kräm

"Dermatologer avslöjar hemligheten bakom att ta bort rynkor och se nitton år yngre ut." Så säger annonsen på facebook. Nitton år. Fantastiskt. Tror jag ska köpa en tub. Nej men AnnSofie! Vad har du gjort för att se så där exakt tjugosju år gammal ut? Det är tamigtusan antirynkbehandling med precision det! Bara inte Emma eller Ida hittar tuben i tron att det är någon ordinär dagkräm. Då kommer Emma att se ut som en tvååring. Ett sjuhelsikes hinder när man ska bonda med klasskompisarna på universitetet. För att inte tala om Ida. Hon kommer att se uppseendeväckande ofödd ut.

Nästan overkligt bra kräm.

Billigare vid snabb affär.

Jag rear härmed ut två stycken hemfridsmarodörer. En norsk Skogshuligan med nattjänstgöring samt en diagnosbehäftad bondkatt med intresse för chockbehandling och stängda dörrar. Två och femtio styck kostar de men då följer alla tillbehör med. Som svans och öron. De är väldigt snygga och gör sig bra på bild. Viktigt om man vill ha dem i plånboken. Eller i ett album. Det är där jag vill ha dem. Köparen bör ha ett behov av avbruten sömn. En till fem gånger per natt. Köparen bör även uppskatta ljudet av klor mot fönsterruta nattetid. Viktigt är också att kunna glädjas åt diagnoskattens psykbrytsmobbning av Skogshuliganen när denne väl blivit insläppt. Snavning över de bägge i nattligt skumrask ingår också i köpet. Skynda fynda. Svarar jag ej i telefonen under dagen beror det på att jag står och sover hängande över moppskaftet. Prova i så fall senare, snälla.

Läsoförståelse...

Satt och käkade medhavda ägg på lunch tillsammans med min vapendragare Annika idag. Vi drog oss till minnes en festlig händelse, utlöst av en ofullständig mening, som troligtvis lade några extra dagar till våra liv. Jag hade precis blivit antagen som översättare av engelska kärleksromaner och var så glad över detta faktum att jag dansade kosackdans i ren glädjeyra. Annika kom på besök då jag mottagit min allra första roman. Leende från öra till öra och stolt som en nybliven mor satt jag vid datorn med boken intill mig. Annika slog sig ner på sängkanten bredvid för att dela mitt glädjerus och gratulera till jobbet. "Jaha", sa hon och plockade upp och viftade lite i luften med det litterära mästerverket, "har du läst den här från pärm till pärm nu då?" Då fångades jag av något på datorskärmen och jag gled långsamt bort från vår konversation. "Nej", svarade jag torrt och en smula frånvarande, "det är ingen idé ... jag kan ändå inte läsa..." Därefter tystnad. Tills min vän som väntat på den fortsättning som drunknat i splitvisionträsket imploderade och ramlade ur sängen i skrattparoxysmer. Den stolta, icke läskunniga översättaren stirrade dumt på sin andtrutna vän på golvet, vilket inte gjorde saken bättre. "SÅHÅHÅÅÅ...DU SKAHAHAHA...LÄRA DIG DET UNDER TIHIHIDEN?"

"....utan att börja översätta i huvudet.", var vad som föll bort. Vännens bild av en överpositiv översättare med massa skojiga blad fulla av festliga krumelurer framför sig lever för alltid kvar.

Så många sorter!!

Köpte mig ett par solglasögon på Rusta idag. Det är lättare att undvika sammanstötning med cyklister, kanotister, mejerister, folkpartister och annat som färdas längs vägarna om man inte har solen rakt i ögat. Det tog en minut att välja dem. Max. Jag hade nämligen sällskap av mannen från vidderna. Tyst, koncis, strukturerad och effektiv. Det är inte jag. Det är intressant att lägga märke till skillnader i perception. Själv fann jag ett ställ med hundratals olika varianter av bågar. Himmelriket! Mannen från vidderna tog en kort titt och konstaterade att det rörde sig om kanske tio olika sorter, fast huller om buller. Jag snurrade fram och tillbaka på stället och plockade lite random bågar och provade samma sort några gånger utan att riktigt inse detta. Mannen från vidderna noterade detta men ingrep icke, utan stod tyst och höll i det enda par han visste jag kunde, borde och skulle välja när jag snurrat klart på alla massa jättemånga sidorna av stället. (Tre sidor) Jag fingrade på sportbågar av manlig karaktär. Rundovala historier av pilotkaraktär. Alldeles för små av barnkaraktär. Ja, kort sagt alla tio varianter flög av och på i ett rasande tempo.

"Männ uuh, har jag provat alla redan??"
"Ja, det har du."
"Männ uhh, vilka ska jag ha då??"
"De här."
"Dom?"
"Ja."
"Har jag provat dom?"
"Ja."
"Gillade jag dom?"
"Ja." 
"Jag ska inte ha såna här då?"
"Nej."
"Är jag fin i dom då?"
"Ja."
"Jo, ja, jo de är ju fina. Finare är sportmodellen faktiskt, och pilotbågarna och barnbågarna. Jag tar dom."

Vi kom fram till samma sak. Men på lite olika vägar. Så nu har jag ett par fräsiga bågar som liksom alla andra bågar sitter snett. Mina öron sitter på olika höjd konstaterade en optiker vid tillfälle. Det är därför det blir snett och vint. Men vad gör väl det. Nu slipper jag stöta ihop med promenister, motorcyklister, flöjtister och annat ister som färdas längs vägarna. Nedan ses de nyligen införskaffade bågarna på vår tillfällige inneboende vid namn Jenny.

Jenny i bågar av bra karaktär.

Mmm...wellpapp.

Ljuset börjar leta sig in i vårt uterum. Härligt. Dags att slå sig ned därute med en kopp kaffe och bara njuta av vårens ankomst...kan man visst inte nej. Rummet ser för närvarande ut som en gammal loppis någon planerade starta men kom på att det verkade trist och blev mjölkbonde eller mäklare istället. Fönstren förgylls av växter i vintervila. Eller vinterdvala. Eventuellt vinterdöd. Hyser dock viss förhoppning om några pelargoner. En tomatplanta hänger och dinglar i ett visset rep. Julbjörken med sina silvriga nylonblad ser dock oförskämt pigg ut. I övrigt fylls det spatiösa utrymmet av diverse grejsaker av varierande form, färg, densitet och värde. Väldigt mycket kartonger med bilrelaterat innehåll. Doften från fuktig, kall wellpapp är distinkt och bidrar till känslan av övergivenhet. Och så ett bord som skall monteras ner, samt ett som skall monteras upp. Hinkar, byttor, klappstolar och gammal kamerautrustning. Vad som helst kan gömma sig därute. Vem vet, man kanske finner Raoul Wallenberg om man lyfter lite på grejorna. Tror bestämt det står en flaska glögg därute också. Kan bara hoppas att jag tog in julskinkan. Inser att jag har ett digert projekt framför mig. Solljuset håller ändå på att väcka projektlusten till liv. Om än i långsamt tempo. Men inom ett par veckor ska det vara klart. För det är världens finaste uterum, med utsikt över ängar, kossor och en och annan bonde. Kanhända inleder jag redan ikväll med att ta ner den klistriga flugfångaren. Invånarna där mötte sin skapare för en tid sedan. Sedan någon gång mellan hägg och syren skall jag bjuda alla jag känner på kafferep därute. Jag återkommer med uppgifter om tider för repet. Vårfrid på er!

Utsikt över ängarna. Kor samt bönder materialiserar sig något senare.



Längden har betydelse....

Idag fick jag ett par skor av kärleken. De är fina och jag går omkring i dem inomhus bara för att jag vill. Men, dessa skor är inte bara ett par random fotbeklädnader. De innebär även en mental utmaning för min del. De har nämligen klack! Inte någon smal och vinglig historia förvisso, men ändå. Jag uppskattar klackhöjden till cirka fem centimeter. Hur jag än räknar lägger de alltså till hela fem centimeter till min längd. Om jag dristar mig att använda dem utanför huset kommer jag gå runt och vara en och åttio. I yngre dagar hatade jag att vara lång. Gick böjd som en banan. Som om det inte ser skummare ut att vara banan, än att vara lång. Skumbanan. Med tiden har jag börjat uppskatta min längd och har inga problem att sträcka på mig. Men att lägga till ytterligare höjd med hjälp av klackskor? Nänä! Där har gränsen gått. Men det är ju så snyggt med lite klack, liksom. Så efter noga övervägande bestämde jag mig för att möta mitt inre klackmonster. Hujedanemej vad jag är modig.

Va?? Va??

Jag hör inget. Var på konsert igår. Danskar kan det där med rock´n roll. Sicket jäkla ös.

Optikproblematik

Har varit hos optikern idag. Lika skojsigt varje gång. "Vilka bokstäver kan du se?" "Inga, tavlan är tom än." "Eh, nej det är den inte." "Okej, då ser jag inga." "Jag förstår." Sedan mörkar jag och gissar mig igenom vissa rader. Harklar mig och får lite hosta för att vinna gissningstid samtidigt som jag tokfokuserar. Jag SKA se en bokstav på nästa rad. Hoppar över de där som kan vara flera bokstäver. Som E och F. V är en bra bokstav. Den kastar jag mig över om jag skönjer den. Då har jag fixat den raden också. "Jo men där är ett...ehh...geeooceee...är det helt klart. G, O och C är ena illvilliga jäklar. Harkel. Körkortet för håken. Körkortet! "Ett P"! "Jag ser ett P!" Helvete...kan ha varit ett F. Får jag aldrig veta. Sedan får jag ta av mig linserna. Åh nej. Då kommer den där tavlan med en enda gigantisk bokstav på. Gaah, är det ett K eller ett R? Gå på intuition nu Johansson! Körkortet för håken! Körkortet! Sedan är det titta i taket och titta i golvet och är det bättre så här?? Eller så här?? Eller så här??? Eller så här?? Jag vet inte!!! jAg TRoor Det ÄR etT S? .................... Men jag vann idag. Ögat värker men jag vann. Samma styrka ett tag till. Syn-nerligen görbra det!

Blindhund

Hallå??

Att telefonera från platsen vi bor på är i allra högsta grad en spännande upplevelse. Fast lina finns icke och vårt hus ligger i nästan total radioskugga. Den vänlige unge mannen på 3 kunde bara beklaga täckningssorgen. "Men på vägen precis utanför har du full täckning!" lade han till glatt. Trösterikt, verkligen. Stoppa trafiken! Jag har ett viktigt samtal här! Men det finns ett par kvadratdecimetrar i huset där det uppstår täckning med ojämna mellanrum. Förutsatt att det inte regnar. Snöar. Blåser. Är dimma. Luktar Skoghall, eller uppstår något annat eterhaveri. En sådan fläck finns på fönsterbrädan vid Emmas säng. Fem centimeter till höger om fönsterlampan. Vare sig mer eller mindre. Gud nåde den som flyttar lampan. Då finns det ingen referenspunkt längre och kontakten med omvärlden upphör. Om man till äventyrs får signal gäller det att hitta rätt kroppshållning och inte lämna den ett ögonblick under samtalets gång. Ostbågsläge brukar vi kalla det, jag och syster yster. Detta faktum kan emellanåt medföra att armarna somnar, hakan domnar eller att käkarna låser sig. Det blir väldigt mycket "hallå?" "Ja, hej igen, det bröt visst...hallå?" "HALLÅ?" Ett under att mina nära och kära inte sagt upp kontakten. Det finns ibland en port till omvärlden utanför ytterdörren. Samtal därifrån fungerar tokbra. Såvida det inte är vinter. Det är det ofta. Tur man kan chatta på nätet. När det finns täckning. Det finns det oftast. Såvida det inte regnar. Blåser. Haglar. Är dimma. Luktar Skoghall............hallå??

Vår egen telefonkiosk.

Och ja, modemet sitter i en sil. Nöden är uppfinningarnas moder.

Rättelse

I  mitt förra inlägg uttryckte jag mig på ett missvisande och uppenbarligen otillbörligt sätt. Jag hävdade där att Hilmer är "tjock, lat och hungrig". Då husse läste detta sneglade han på mig och muttrade "han är inte tjock". Sekunden senare sneglade han på mig igen och meddelade lite surbestämt att "han är inte lat... han är bara försiktig". Jag vill på det här sättet be de drabbade om ursäkt. Jag drar lärdom av detta misstag och drar dessutom slutsatsen att när jag inte orkar skura golven nästa gång så handlar det inte om att jag är lat. Jag är helt enkelt bara försiktig!

En försiktig potatis

Kattbråttom

Idag sprang Hilmer. Jag såg det med egna ögon. Flera meter görbråttom. Hilmer springer inte utan orsak. Undrade först vad som föranlett den oväntade hastigheten. När han genade mellan mina ben och sladdade in i huset förstod jag varför. Håkan hade redan klivit in genom dörren med den stoooora påsen kattmat i näven. Hilmer är tjock, lat och hungrig. Men väldigt snäll.

Vrålunklor

Äntligen är det dags att så alla underbara fröer som ska ge mig sådan oerhörd glädje under alla sommarmånader. Prunkande Preptoflusior och av skira blomkorgar översållade Sikböljor skall omfamna mig och sprida sin fägring och förföriska doft i de ljumma kvällarna. I löst sittande linneklänning och romantisk sommarhatt skall jag liksom sväva runt och ge dem vatten och kärlek hela, hela tiden. Så ser det ut i den botaniska delen av min hjärna. Den delen är ytterst liten och rekorderligt opålitlig. Kommer hem med en påse sorterad bondromantik i början av mars. Läser och gör som man ska. Radavstånd, sådjup, temperatur och såjord och annat viktigt. Varenda fönster är fullt av förhoppningar i småkruksförpackning. Någon gång där i maj slutade jag vattna i april. Men ger inte tappt för det. Det är nu dags att plantera om. De sjukligt ljusgröna stänglarna som bara syns i ett visst ljus skall få ny jord och en större kruka.Vad de egentligen behöver är en respirator och en präst. Men det står så på påsen. Det är i den här fasen det brukar spricka. När väl mina, i sammanhanget överdimensionerade, fingrar omsluter de utmattade stråna liksom försvinner de. Borta. Ibland finns det en kvar efter förflyttningen. Den vårdar jag oerhört ömt. I en kvart. Nåja, det finns görfina Preptoflusior och Vrålunklor att köpa på handelsträdgården. Men i år har jag faktiskt övervintrat växter i uterummet. Nu är det bara att sparka igång dem igen.

Med lite vatten och kärlek så....

Hur kunde du, mamma?

Just fått bannor av min yngsta dotter. Hon är född i augusti månad. Kommande augusti fyller hon arton år. Och det är tydligen oförlåtligt av mig. Den ännu omyndiga avkomman är på sökajobbturné i Strömstad kommun, där hennes älskade moster och kusin bor. Uppenbarligen vill de åtrådda klädbutikerna att hon ska ha fyllt arton. "Mm, ja mamma, så nu lär inte jag få något jobb bara för att du inte kunde klämma ut mig ett par månader tidigare." Ber så hemskt mycket om ursäkt gumman.





Här är hon femton eller nåt.
Det fyllde hon också i augusti.
Stackarn.