Göran och jag

Jag har hyresgäster. Inte så stora och inte så högljudda. Skitsmå faktiskt. Enligt gällande regler faller de under kategorin skadeddjur. Enligt Idas gällande regler faller de under kategorin onödiga djur. Vi ser dem inte så ofta, men vi hör dem. Nu och då ställer de till med party i skafferiet. Jag kan nästan se hur de sitter där i bästa gåbortstassen och ler förnöjt i en hög med havregryn och gammal spaghetti petandes ur mungiporna. De är inte lika petiga med kolhydraterna som jag. Ibland tvingar de ut någon stackare att kolla läget i kompostpåsen. "Kom igen Göran, är du man eller mus?" Göran sväljer högt och vet att han inte har något val. Backar han blir han evig hackkyckling och får leva på jasminris till livets ände...Göran gillar inte smaken på jasminris. Det vet de stora grabbarna. Då och då korsas Görans och min väg ute i köket. Göran får verkligen rekordbråttom när han ser mig. Personligen anser jag det vara en smula ofint. Blir man bjuden på käk kan man väl åtminstone stanna och hälsa?

 

 

 

Göran

 

 

Vid ett tillfälle upplevde jag ett riktigt close encounter med nämnda grabb. Avkomman hade knölat ihop en påse chips i skåpet. Då jag var osäker på om där fanns något innehåll kvar som skulle sparas till melodifestivalen eller något ryckte jag ner påsen. Tyckte påsen kändes lite underlig. Körde så ner handen i påsen och förväntade mig att fånga ett dillchips eller två. Det gjorde jag nu inte. Vad i...?! Vi stirrade på varandra en sekund...Göran och jag...där han satt i ett fast grepp i min hand. Skitsnopna var vi. Mest han skulle jag tro. Själv hade jag reagerat starkt om en överdimensionerad hand plötsligt kom ner genom taket och helt sonika lyfte bort mig när jag satt på en av landets bästa krogar och smörjde kråset.

Jag vet att jag borde skaffa musfällor. Men det går bara inte. Vi har ju kommit varandra så nära nu...Göran och jag.